Forskning i Bevidsthedens Grænseland
Pim van Lommel og Peter & Elizabeth Fenwick
- Om Døden og Oplevelser i Dødens Nærhed ...
Nær-Døds-Oplevelser (NDE), Dødsleje-visioner, Oplevelser ved Livets Afslutning (ELE) etc.
Kort Introduktion
til artikel af den meget kendte kardiolog og nær-døds-forsker Pim van Lommel. Atiklen, som følger nedenfor, er egentligt et Forord til Peter og Elizabeth Fenwicks meget anerkendte bog: "The Art of Dying - A Journey to Elsewhere", som NCP X-AIONS har oversat til svensk under titlen: "At Møde Døden med Tillid og Håb - Forskning i Bevidsthedens Grænseland" (udgivelse 2013-11-01). Vi ser Pim van Lommels tekst (Forord) som meget informativ samt af stor almen interesse, og det er os en glæde at kunne publicere den her. Peter Fenwick (Neuropsychiatrist, Neuroscience research, Near-Death/NDE research) og Pim van Lommel (Cardiology and Research on Mind-Brain Relationship, Near-Death/NDE research) er internationalt anerkendte aotoriteter inden for nær-døden-forskning. Deres mangeårige og omfattende, kliniske studier og erfaringer giver os megen værdifuld information om de såkaldte nær-døds-oplevelser (near-death experience NDE), temporary death experience (TDE) dødsleje-visioner, oplevelser ved livets afslutning (end-of-life experience ELE) og lignende, der samstemmende indikerer, at bevidstheden og livet rent faktisk ikke afsluttes, når vi dør.
De nævnte forskningsområder er i høj grad interessante at se i sammenhæng med det Kosmiske Verdensbillede, der via Martinus Kosmologi og Per Bruus-Jensens arbejde præsenterer en forklaringsmodel vedr. vor evighedsnatur som beskriver, hvordan vi faktisk overlever "døden". Meget kortfattet udtrykt muliggøres dette ved at vi foruden vor timelige, fysiske krop også råder over en udødelig parafysisk struktur eller organisme. Vi får en redegørelse for hvorledes denne parafysiske organisme er opbygget og fungerer. Eksempelvis beskrives de såkaldte talentkerner, der bl.a. muliggør at vi tager vore erhvervede egenskaber, evner og færdigheder med os fra liv til liv (hvilket udgør en absolut forudsætning for vor udvikling). Her kan det oplyses, at de omtalte talentkerner også i høj grad er relevante inden for området epi-genetik, idet de direkte påvirker DNA-spiralens gener. Endvidere belyses det, hvorledes livet efter den fysiske død fortsætter og udfolder sig i en parafysiske eksistenssfære og hændelsesforløbet frem til en ny fysisk inkarnation medregnet. Vi får en dybtgående beskrivelse af, hvad bevidsthed er samt hvorledes livsoplevelse foregår. Belyser bl.a. de processer og parafysiske strukturer, der side om side med den fysiske hjernevirksomhed udgør grundlaget for vor evne til at opleve, huske, tænke, føle etc. - ja, for hele vort bevidsthedsliv. Nævnte parafysiske strukturer kan som organiske faktorer betragtet arbejde uafhængigt af den fysiske organisme og bidrager herved til at sikre reinkarnationsprocessen og individets personlige evolutionsforløb på længere sigt.
Vi vil i sammenhængen henvise til følgende:
Bogen: At Møde Døden med Tillid og Håb - Forskning i Bevidsthedens Grænseland
Peter Fenwicks Foredrag på den Internationale Bevidsthedskonference TSC, Stockholms Universitet 2011: Toward a science for death related phenomenon and consciousness
Bruus-Jensen, Per: "X-værket"; X - en komplet indføring i Martinus Kosmologi Bind 1 og Band 2 ---
Eksistens og Udødelighed Bind 1 --- I Begyndelsen var Tomheden --- Kosmisk Kemi ---
(mere oversigteligt i LIVET og det lukkede rum)
Fenwick, Peter & Elizabeth: The Art of Dying- A Journey to Elsewhere, Continuum (2008)
Fenwick, Peter og Brayne, Sue, Informationsbrochurer: Nearing the End of Life - A Guide for Relatives and Friends of the Dying samt End-of-Life Experiences - A Guide for Carers of the Dying
Lommel, Pim van: website "Consciousness Beyond Life" and Consciousness Beyond Life - The Science of Near-Death Experience, HarperOne (2010)
Martinus, artikler: Gennem Dødens Port - Søvnen og Døden samt Reinkarnationsprincippet
Carol Bowman Past Life Regression Therapy, Reincarnation Research, Children's Past Life Memories
Jim B. Tucker Reincarnation and Past Life Research
Mere om Pim van Lommel og Peter Fenwick de følgende NCP sider: 
* Toward a Science of Consciousness - TSC, The University of Arizona, Tucson USA, April 2012 - and - After Death Conference - ADC, Phoenix, USA, April 2012
* Toward a Science of Consciousness - TSC, Stockholms Universitet, May 2011
Vi beklager, at vi p.t. desværre ikke har kapacitet til at oversætte Pim van Lommels tekst/Forord til dansk - engelske tekst følger længere nede efter den svenske.
Pim Van Lommel - Forord til:
den svenska utgåvan av 'The Art of Dying - A Journey to Elsewhere'
av Peter and Elizabeth Fenwick
Patienter i livets slutskede ställer ganska ofta frågor om sin kommande död. Mestadels är de rädda för vad som ska hända dem. De frågar sig: Vad är döden, vad är livet och vad händer när jag är död? När och hur kommer mitt liv ta slut? Kommer mitt "liv" att fortsätta efter döden? Och frågan uppstår nu oundvikligen: Varför är de flesta människor så rädda för döden? Varför är vår första impuls att till varje pris förlänga livet och fördröja döden? Är det rädslan för döden som är anledningen? Och beror denna rädsla på okunnighet om vad döden kan vara? Är våra idéer om döden överhuvudtaget relevanta och korrekta? Är döden verkligen slutet på allt vi har och är? Notera att även läkarutbildningen ägnar ringa uppmärksamhet åt vad döden kan vara. De flesta läkare har inte ägnat döden så många tankar när de examineras.
Drygt 50 procent av befolkningen i Nederländerna är relativt säker på att döden är slutet på allt. Man tror att kroppens död markerar slutet på vår identitet, våra tankar och våra minnen, och att vårt medvetande upphör när vi dör. Som kontrast till detta tror den återstående delen, cirka 40 till 50 procent av holländarna på någon form av liv efter detta. I USA tror cirka 73 procent av befolkningen (67 procent män och 76 procent kvinnor) på ett liv efter döden, och i Storbritannien tror cirka 58 procent på någon form av liv efter detta. Ändå är det få människor som någonsin frågar sig om deras tankar om döden faktiskt stämmer.
Denna viktiga bok av Peter och Elizabeth Fenwick handlar om den process som döendet innebär, om våra tankar om döden och särskilt om de speciella och ganska vanligt förekommande upplevelserna i livets slutskede (ULS), såsom dödsbäddsvisioner, dödsbäddsupplevelser och dödsbäddssammanträffanden, händelser innefattande den närmaste tiden före, under och efter döden. Dessa upplevelser har i stort sett ignorerats av den medicinska professionen (läkarkåren), även om de är välkända och ofta rapporteras via sjuksköterskor och anhöriga som vårdar de döende. I vår västerländska civilisation är det fortfarande tabubelagt att tala om döden, och den här boken, som bygger på cirka 1000 nya fall av ULS, kan vara till stor hjälp för att bryta detta tabu genom att beskriva olika typer av upplevelser och dess konsekvenser för döende patienter och deras familjer samt för vårdpersonal och läkare på hospice och sjukhusavdelningar där patienterna får terminal och palliativ vård. Som förberedelse för den här boken intervjuades medarbetare i palliativa vårdteam på sjukhus och vårdhem om ULS, och många imponerande exempel från dessa intervjuer beskrivs i detalj. Baserat på studiens intervjumaterial drar paret Fenwick slutsatsen att många ULS fortfarande kan förbli orapporterade och författarna föreslår många möjliga orsaker till detta: förlägenhet, rädsla för att oroa släktingar, ge intryck av att vara galen, eller brist på allmän medvetenhet om ULS. Dessutom är det möjligt att vissa patienter helt enkelt inte vill prata om sina upplevelser och erfarenheter.
Upplevelser i livets slutskede har djup mening och personlig betydelse för de döende, och även för deras familjer och vårdgivare. Under livets slutskede rapporterar människor ibland om möten med avlidna nära och kära (vanligtvis en partner eller förälder), om synen av en vacker, utomjordisk miljö och ett starkt ljus samt en känsla av ovillkorlig kärlek. Sjuksköterskor, läkare och familjer till obotligt sjuka patienter bör vara öppna för dödsbäddsvisioner, "nära-döden-medvetenhet", upplevelser i livets slutskede (ULS), som ibland bara består av vaga, intuitiva bilder och en inre känsla av att tidpunkten för övergången är nära. Detta gäller för såväl vuxna som för barn. Strax före dödsögonblicket kan ett uttryck av intensiv frid och lugn plötsligt synas i den döendes ansikte, ibland tillsammans med en frånvarande blick, ett lyckligt leende, och uttalade ord som exempelvis "ljuset". Endast i de fall där döende människor kan eller vill tala om sina upplevelser blir det tydligt hur viktiga, imponerande och till och med livsförändrande dessa ULS är. Obotligt sjuka patienter kan berätta för oss att avlidna släktingar visar sig för dem för att ta dem med sig eller hjälpa dem att släppa taget om sina liv och lämna sina sjuka kroppar.
I de flesta fall anses ULS vara andliga upplevelser som minskar det fysiska lidandet och underlättar övergången. Möjligheten att kommunicera med avlidna släktingars medvetande leder till en ny idé om vad döden kan innebära, nämligen en kontinuitet av medvetandet efter den fysiska kroppens död och därmed inget utslocknande. Eftersom dessa ULS som rapporteras från döende människor, utlovar möjligheten av att livet fortsätter efter den fysiska kroppens död, ger ULS oss tröst och hopp, och då upplevelserna är accepterade och väl förstådda, tar de bort både patientens och hans/hennes familjs rädsla för döden. Tyvärr blir många berättelser om dödsbäddsvisioner och dödsbäddssammanträffanden antingen inte erkända som sådana eller så tolkas de som hallucinationer, terminal organisk förvirring, trosövertygelse, förväntningar eller biverkningar av medicinering. Men dessa upplevelser är dock helt annorlunda jämfört med hallucinationer som är ett resultat av medicinering eller av demens, och som alltid orsakar rädsla, förvirring och oro. ULS uppträder vanligen vid klart medvetande, och är dessutom kraftfulla och meningsfulla med en stor inverkan på dem som rapporterar om dem. Paret Fenwick kunde i sin forskning om ULS även utesluta andra förklaringar som användning av droger, tro och förväntningar. Enligt vår nuvarande västerländska vetenskap är det svårt att hitta någon specifik hjärnmekanism som ligger till grund för och förklarar dessa underbara andliga upplevelser. Och eftersom sjuksköterskor och frivilliga, särskilt på hospice och andra palliativa vårdinstitutioner, har blivit mer öppna för den här typen av upplevelser, blir ULS nu allt oftare erkänt. Då de flesta människor dör strax efter eller till och med under dödsbäddsupplevelserna, kommer de flesta av rapporterna om ULS från sjuksköterskor, läkare, samt familj, och inte från patienterna själva.
I många intervjuer nämndes inte bara ULS, utan också så kallade dödsbäddssammanträffanden. Vid de sistnämnda får man som närstående ibland en vision av den döende. Vanligen sker detta under sömnen i en "dröm", eller vid ett plötsligt uppvaknande från sömnen. En stark närvaro av personen kan också förnimmas, tillsammans med en överväldigande och plötslig insikt om att någon man älskar är svårt sjuk eller döende, allt under starka känslor av sorg eller oro. Ibland kan dessa upplevelser ta formen av ett besök av den döende, man "ser" honom/henne, och ibland sker någon form av kommunikation. Man kan även känna av oförklarliga och mycket plågsamma symtom som man senare får bekräftat återspeglade känslorna och lidandet hos den döende, trots att innehållet och detaljerna i denna information inte kunde ha känts till när man upplevde dem.
"Sammanträffande" i bemärkelsen sammanträffande av en slump, ren tillfällighet, är knappast ett lämpligt begrepp, eftersom dessa upplevelser förmodligen baseras på en samhörighet oberoende av det fysiska avståndet till den döende personen, och upplevelserna ifråga har en stor inverkan på de människor som är delaktiga i ett sådant sammanträffande. Nämnda "sammanträffanden" uppträder vanligtvis mellan människor med starka känslomässiga band sinsemellan. De utgör oftast en varaktig källa till tröst för mottagaren och har förmågan att ändra den egna uppfattningen om vad döden innebär. Det faktum att man ibland tar emot trovärdig information som annars och just då var omöjlig att känna till, stöder tanken på att medvetandet inte är begränsat till tid och rum (non-locality), och att människor alltid är sammankopplade. För att förstå den här typen av upplevelser och erfarenheter måste vi gå utanför det nuvarande materialistiska vetenskapliga ramverket. Ibland rapporteras också udda händelser vid dödsögonblicket, såsom oförklarliga knackningar eller bankanden, dörrar smäller, telefoner ringer, klockor stannar på exakt tid för dödsfallet och tavlor ramlar ner från väggen etc. Dessa oförklarliga händelser nämns inte bara av nära familjemedlemmar till den avlidne, utan rapporteras också av sjukvårdsanställda på vårdhem och hospice. Och ibland omnämns även udda djurbeteenden vid tiden omkring dödsögonblicket.
Delade dödsupplevelser eller "empatiska" nära-döden-upplevelser (NDU) kan också rapporteras av den döendes familjemedlemmar. Dessa upplevelser berättas av friska människor som är närvarande vid sängkanten hos en döende släkting, och delar den närståendes dödsupplevelse vid tidpunkten för hans/hennes död. Man ser ibland ett mycket speciellt ljus i rummet eller runt den döendes säng, ett ljus som primärt upplevs genomsyrat av lycka, medkänsla och ovillkorlig kärlek. Ibland lämnar också medvetandet hos den person som är närvarande vid dödsögonblicket plötsligt den egna kroppen och ansluter sig till medvetandet hos den person som just dött. De kan uppleva en tunnel, ljuset, känslan av kärlek, och till och med möta avlidna släktingar och ta del av den dödes "livsrevy". Men så plötsligt är man tillbaka i sin kropp igen, vid sängkanten hos personen som dött bara några minuter tidigare.
Mycket intressant är också den kort före döden, plötsligt återvunna mentala klarhet och minnesfunktion hos patienter som lider av svåra psykiska och neurologiska sjukdomar. Denna så kallade "terminala klarhet" har rapporterats i den medicinska litteraturen under de senaste 250 åren, men företeelsen har endast fått ringa uppmärksamhet. Nämnda publicerade exempel inkluderar fallbeskrivningar av patienter som lider av bölder i hjärnan, tumörer, stroke, meningit eller demens. Flera av dessa berättelser och rapporter tyder överraskande på att minnet och kognitiva förmågor fungerar normalt igen under en mycket kort tid i en period av terminal klarhet. Tillståndet kan inte enkelt förklaras med normala neurologiska processer, eftersom fenomenet har rapporterats hos exempelvis patienter som under många år lidit av svår Alzheimers eller som varit i koma i flera dagar - hos dessa patienter måste nämligen hjärnans funktion vara allvarligt skadad. Patienterna blir plötsligt mentalt klara igen, känner igen familjemedlemmar, nämner dem vid namn, tackar dem och dör. Många vårdgivare som är aktiva i terminal vård och på hospice har kommit i kontakt med patienter med terminal klarhet.
I boken omnämns även kommunikation efter döden eller kontakt med avlidna släktingars medvetande under de första dagarna, veckorna och månaderna efter döden och de nämns här som "hallucinationer", som per definition är en subjektiv upplevelse som inte delas, även om dessa upplevelser ibland kan bestå av någon objektiv information som inte kan ha varit känd. Dessa kommunikationer upplevs som känslan av en närvaro, att "se" eller "höra" den avlidne, eller till och med att bli berörd av den avlidne. Upplevelserna är ganska vanliga hos sörjande människor och verkar inträffa hos 20 till 50 procent av befolkningen i västvärlden som förlorat en nära anhörig, oftast en död make/maka - och vid ett barns dödsfall är förekomsten cirka 75 procent. Den här typen av "kommunikation" sker oftast under sömnen, och upplevs oftast inte som "en vanlig dröm", utan är långt mer tydlig än en normal dröm. Dessa så kallade hallucinationer kan ofta pågå i många år, och har en stor inverkan på tankarna och föreställningen om att döden inte är slutet för vad vi verkligen är - det vill säga: vårt medvetande. Det finns ingen vetenskaplig förklaring till dessa efter-döden-"hallucinationer" så länge vi tror att medvetandet bara är en bieffekt av en fungerande hjärna, och logiskt sett borde därmed medvetandet försvinna i och med hjärnans död.
Innehållet i och efterverkningarna av många upplevelser i livets slutskede (ULS) kan vara identiska med nära-döden-upplevelser (NDU). Dessa NDU förklaras genom att ett klart och utökat medvetande kan existera och uppleva oberoende av kroppen och hjärnan. Flera kapitel i boken ägnas åt att diskutera förklaringar till olika upplevelser i dödens närhet såsom dödsbäddsupplevelser och dödsbäddssammanträffanden. Den förhärskande materialistiska uppfattningen, att alla medvetna upplevelser produceras av hjärnan, kan inte involvera och än mindre förklara dessa olika typer av upplevelser. De bryter konsekvent mot själva grunden för materialismen och de flesta människor som bedriver forskning om medvetandet, såsom neuroforskare, psykologer, psykiatriker och filosofer, är fortfarande av den åsikten att det finns en materialistisk och reduktionistisk förklaring till medvetandet. De "tror" fortfarande att medvetandet inte är något annat än materia, och att vår subjektiva upplevelse av att vårt medvetande är något helt personligt som skiljer sig från andras medvetande, bara är en illusion. Enligt dessa forskare genereras medvetandet uteslutande från den materia som utgör vår hjärna. I decennier har omfattande forskning bedrivits för att lokalisera medvetande och minnen inuti hjärnan, men hittills utan framgång. Även om neuroradiologiska studier ger bevis för de neurala nätverkens roll som mellanhand för manifestation av tankar (neurala korrelat), innebär detta inte nödvändigtvis att dessa celler även producerar våra tankar. Och hur skulle "medvetslös" materia i form av vår hjärna kunna "producera" medvetande, då hjärnan bara består av atomer och molekyler i celler med en mängd kemiska och elektriska processer? Ovan nämnda upplevelser där man kan möta avlidna släktingars medvetande pekar på möjligheten att medvetandet inte är begränsat till vår hjärna. Fenwicks fascinerande forskning om upplevelser vid livets slutskede hos döende verkar utgöra en källa till nya insikter om möjligheten för vårt medvetandes fortsatta existens efter den fysiska döden. En sådan förståelse förändrar också i grunden vår åsikt om döden på grund av den nästan oundvikliga slutsatsen, att man vid tidpunkten för den fysiska döden kommer att fortsätta vara medveten och uppleva, om än i en annan dimension, där all dåtid, nutid och framtid är innesluten. Baserat på forskning om NDU och ULS anser nu paret Fenwick att döden, liksom födseln, endast kan utgöra en passage från ett medvetandetillstånd till ett annat, och att döden bara innebär slutet av vår fysiska aspekt.
Förr i tiden, och i många kulturer och religioner, har det skrivits mycket om döden. De flesta av oss har aldrig hört eller läst om denna gamla visdom, och många av oss har förvånansvärt nog aldrig tidigare hört talas om NDU eller ULS, och därför "tror" många människor fortfarande att döden är slutet på vår existens. Människor är rädda för att döden innebär att allt är slut. Forskning om NDU och ULS kan vara till stor hjälp för att förändra våra föreställningar om döden - då nämnda forskning visar att det är mycket troligt att medvetandet fortsätter att existera efter den fysiska kroppens död. Och denna nya insikt kommer att förändra hur vi behandlar obotligt sjuka och döende patienter i slutstadiet av deras sjukdom, och förhoppningsvis kommer det att göra det möjligt för oss att lyssna med vårt hjärta, och att acceptera subjektiva upplevelser som inte kan förklaras inom vårt nuvarande traditionella vetenskapliga ramverk. Vi behöver ett öppet sinne för att läsa denna viktiga bok och att acceptera konsekvenserna av alla dessa subjektiva upplevelser som kan uppstå kring tidpunkten för döendet och döden. Dessa erfarenheter har kraften att förändra vår nuvarande sjukvård till en mer medkännande och empatisk vård för obotligt sjuka patienter.
Det är mycket viktigt att vara öppen för döende patienters individuella behov och önskemål och att lyssna på och acceptera deras upplevelser i livets slutskede utan några kommentarer eller fördomar. Det är en väsentlig del av god andlig vård att erkänna upplevelser och förnimmelser från obotligt sjuka människor i övergångsfasen när tidpunkten för döden närmar sig, såsom i rapporterade ULS som utförligt beskrivs av Fenwicks. I definitionen av palliativ vård är inte bara fysisk vård omnämnd, utan även psykologisk, social och andlig vård är viktiga aspekter. Vi bör alltid försöka undvika att utgå ifrån våra egna övertygelser och antaganden om döden och döendet. Jag är övertygad om att denna bok i hög grad kommer att bidra till erkännandet av upplevelser i livets slutskede, som inträffar mycket oftare än vad som tidigare varit känt. Jag är också förvissad om att fruktan för döden kan komma att minska eller till och med att försvinna som en följd av dessa upplevelser och erfarenheter i livets slutfas.
Pim van Lommel, kardiolog, NDU-forskare, författare till Consciousness Beyond Life -The Science of the Near-Death Experience.
Pim Van Lommel:
Foreword Book 'The Art of Dying - A Journey to Elsewhere'
by Peter and Elizabeth Fenwick
Terminal patients quite often will ask questions about their upcoming death. Mostly they will be frightened about what is going to happen to them. They will ask themselves: What is death, what is life, and what happens when I am dead? When and how will my life end? Will my 'life' go on after death? Now inevitably the question arises: why are most people so afraid of death? Why is our first impulse to prolong life and delay death at all costs? Is fear of death the reason why? And does this fear stem from ignorance of what death might be? Are our ideas about death accurate at all? Is death really the end of everything we are? Even medical training pays scant attention to what death might be. By the time they graduate, most doctors have not given death much thought. Just over 50 per cent of the population of the Netherlands is relatively confident that death is the end of everything. These people believe that the death of our body marks the end of our identity, our thoughts, and our memories, and that death is the end of our consciousness. In contrast, approximately 40 to 50 per cent of Dutch people believe in some form of afterlife. In the United States about 73 per cent of people (male 67 per cent and female 76 per cent) believe in life after death, and in the United Kingdom about 58 per cent believe in some form of an afterlife. Yet few people ever ask themselves whether their ideas about death are actually correct.
This important book by Peter and Elizabeth Fenwick is about the process of dying, about our ideas about death, and especially about the special and quite common end-of-life-experiences (ELE's) like deathbed visions and coincidences around the period of dying and after death. These experiences have been largely ignored by the medical profession, though they are well known and often reported to nurses and relatives who care for the dying. In our western world death is still a huge taboo, and this book, based on about 1000 new cases, could be of great help to break this taboo by describing the different kind of experiences and its implications for dying patients and their family, and for nursing staff and physicians in hospices and in hospital wards where patients receive terminal and palliative care. In preparation for this book members of palliative care teams in hospitals and hospices were interviewed about ELE's, and many impressive examples of these interviews are described into detail. Based on these interviews the Fenwick's conclude that many ELE's may still go unreported, and they suggest many possible reasons for this: embarrassment, the fear of distressing relatives or appearing insane, or lack of public awareness of ELE's. Moreover, some patients may simply not want to talk about their experiences.
End-of-life experiences have profound meaning and personal significance to the dying patient, but also for their family and caregivers. During the end of life people sometimes report encounters with deceased loved ones (usually a partner or parent), the sight of a beautiful, unearthly environment and a bright light, or a sense of unconditional love. Nurses, doctors, and families of terminal patients ought to be open to deathbed visions, nearing death awareness or 'end-of-life experiences' (ELE's), that are sometimes only comprised of vague, intuitive images and an inner sense that the moment of transition is near. This is true for adults as well as children. Shortly before the moment of death, a look of intense peace and calm may suddenly appear on the dying person's face, sometimes coupled with a far-off gaze, a blissful smile, or words such as 'the light'. Only in those cases where dying people are able or willing to talk about these experiences it becomes clear how important, impressing and even life changing these ELE's are. Terminal patients can tell us that deceased relatives appear to them to take them along, or to help them to let go their life and leave their sick body. In most cases these ELE's are considered to be spiritual experiences that reduce the physical suffering and ease the transition. The possibility to communicate with the consciousness of deceased relatives causes a new idea about what death could be: a continuity of consciousness after physical death. Because these experiences of dying people promise the possibility that life continues after death of the body, ELE's give comfort and hope, and, as long as these experiences are accepted and well understood, take away the fear of death of both the patient as well as his family. Unfortunately, many accounts of deathbed visions and coincidences are either not recognized as such or are interpreted as hallucinations, terminal organic confusion, beliefs, expectations or as the side effects of medication. However, these experiences are totally different from hallucinations that are a result of medication or as a result of dementia, and that always cause fear, confusion and unrest. ELE's usually occur during clear consciousness, and happen to be powerful and meaningful experiences with a great impact for those who report them. In their research on ELE also other explanations like the use of drugs, belief and expectations could be excluded by the Fenwick's. According our current western science it is difficult to find any specific brain mechanism that would underpin and explain these wonderful spiritual experiences. And since nurses and volunteers, especially in hospices and other palliative care institutions, have become more open to this kind of experience, ELE's are now acknowledged more frequently. Because most people die shortly after or even during their deathbed vision, most of the reports of ELE's are from nurses, doctors, and family and not from patients themselves.
In many interviews not only ELE's but also deathbed coincidences were mentioned. Sometimes a vision of the dying person (a close or beloved relative) is seen, mostly during sleep in a 'dream' or on a sudden awakening from sleep. But also a strong sense of the person can be felt, accompanied by overwhelming and sudden realization that someone they love is severely ill or dying, and with strong feelings of grief or unease. Sometimes these experiences take the form of a visit by the dying person, with 'seeing' them, and sometimes even some kind of communication. Also inexplicable and very distressing symptoms may be mentioned, which later seem to mirror the feelings and distress of the dying relative, despite the fact that the content and details of this information at the very moment they occurred not could have been known. Coincidence is perhaps not an adequate term, because these experiences are presumably based on a interconnectedness with the dying person on a distance, and they have a great impact for the people who experience such a coincidence. These 'coincidences' occur usually between people with a strong emotional bond, they are mostly a lasting source of comfort for the recipient, and these experiences have the power to alter the own perception of what death means. The fact that sometimes veridical information is received that was not possible to know at that very moment supports the idea that consciousness is not limited to time and space (non-locality), and that people are always interconnected. To understand these experiences we have to step outside the current materialist scientific framework. And even sometimes odd events at the moment of death are reported, like unexplained knocks or rappings, doors banging, telephones ringing, clocks stopping at the exact time of death, or pictures dropping off the wall. These inexplicable incidents are not only mentioned by close family members of the deceased, but also reported by healthcare workers in nursing homes and hospices. And also odd animal behaviour is sometimes mentioned around the moment of death.
Also shared death experiences, or empathetic NDE, may be reported by family members of the dying person. These experiences are reported by healthy people who are present at the bedside of a dying relative, and who share the death experience of this close relative at the moment of their death. They occasionally see a very special light in the room or around the bed of the dying person, with primary qualities of bliss, compassion and unconditional love. But also sometimes the consciousness of the person who is in attendance of the moment of death is suddenly out of his own body and joining the consciousness of the person who just died. They may experience a tunnel, the Light, the feeling of love, and even sometimes meet deceased relatives or the life review of the person who just died. But suddenly they are back in their body again, at the bedside of the person who died just some minutes before.
Very interesting is also the terminal lucidity, which is the unexpected return of mental clarity and memory shortly before death in patients suffering from severe psychiatric and neurologic disorders. Terminal lucidity has been reported in the medical literature over the past 250 years, but has received little attention. These published examples include case reports of patients suffering from brain abscesses, tumours, strokes, meningitis, or dementia. Several of these accounts and reports surprisingly suggest that during terminal lucidity memory and cognitive abilities function normally again for a very short period of time. Terminal lucidity cannot be easily explained by normal neurologic processes, because it has been reported by patients who have severe Alzheimer disease for many years, or are in coma for days, and in these patients brain function must be severely impaired. These patients suddenly become lucid again, recognise family members and children again, call them by name, thank them, and die. Many healthcare workers who are active in terminal care and hospices have been confronted with patients with terminal lucidity.
Also after-death communication, or contact with the consciousness of deceased relatives in the first days, weeks and months after their death is mentioned in this book, and they are mentioned here as 'hallucinations', which is by definition a subjective experience that is not shared, although these experiences can sometimes consist of some objective information that could not have been known. These communication is experienced as the sense of a presence, 'seeing' or 'hearing' the deceased, or even touched by the deceased. These experiences are quite common in bereaved people, and seem to happen between 20 - 50 per cent of the population in the Western world who lost a close relative, mostly a dead spouse, and in case of the death of a child it may occur in about 75 per cent. These 'communications' mostly occur during sleep, and are often called a 'no ordinary dream' that was far more clear than normal. These so-called hallucinations often lasted for many years, and they have a great impact in the idea that death is not the end of the essence of who we are: our consciousness. There is no scientific explanation for these after-death 'hallucinations' as long as we believe that consciousness is only a side effect of a functioning brain, and that logically with death our consciousness should have vanished too.
The content and aftereffects of many end-of-life experiences can be identical to near-death experiences (NDE). These NDE's are being explained by the idea that a clear and enhanced consciousness can be experienced independently of the body and brain. Several chapters in this book are devoted to discussing explanations of these deathbed visions and coincidences. The standard materialistic view that all conscious experiences are produced by the brain cannot even begin to engage let alone explain these cases. They violate in a coherent fashion the very basis of materialism. However, most of the people who carry out research into consciousness, such as neuroscientists, psychologists, psychiatrists and philosophers, are still of the opinion that there is a materialist and reductionist explanation for consciousness. They still 'believe' that consciousness is nothing other than matter, and that our subjective experience that our consciousness is something purely personal and differs from someone else's consciousness is merely an illusion. According to these scientists, consciousness originates entirely from the matter that constitutes our brain. For decades extensive research has been done to localize consciousness and memories inside the brain, but so far without success. Although providing evidence for the role of neuronal networks as an intermediary for the manifestation of thoughts (neural correlates), neuroimaging studies do not necessary imply that those cells also produce the thoughts. And how should "unconscious" matter like our brain "produce" consciousness, while the brain only is composed of atoms and molecules in cells with a lot of chemical and electrical processes? These aforementioned experiences where the consciousness of deceased relatives can be encountered refer to the possibility that consciousness is not limited to our brain. The intriguing research by the Fenwick's on ELE in dying patients seem to be a source of new insights into the possibility of a continuity of our consciousness after physical death. Such understanding also fundamentally changes one's opinion about death because of the almost unavoidable conclusion that at the time of physical death consciousness will continue to be experienced in another dimension, in which all past, present and future is enclosed. Based in research on NDE and ELE the Fenwick's believe now that death, like birth, may be a mere passing from one state of consciousness into another, and that death is only the end of our physical aspects.
In the past, and in many cultures and religions, a lot has been written about death. Most of us have never heard or read about this old wisdom, and many of us surprisingly have never heard about NDE's or ELE's before, and this is why many people still 'believe' that death is the end of our existence. People are afraid that with death everything comes to an end. Research on NDE and ELE may be of great help to change our ideas about death: it is highly probable that there is a continuity of consciousness after the death of our body. And this new insight will change the way we treat terminal and dying patients in the end-stage of their disease, and hopefully it will make it possible to listen with our heart, and to accept subjective experiences that cannot be explained by our traditional scientific framework. We need an open mind to read this important book, and to accept the consequences of these subjective experiences that may occur around the moment of death and dying. These experiences have the impact to change our current healthcare into a more compassionate and empathetic care for terminal ill patients.
It is very important to be open to individual needs and wishes of dying patients, and to listen to and accept their end-of-life experiences without any comment or prejudice. It is an essential component of good spiritual care to acknowledge experiences and sensations of terminal people in the transition area towards death, as the reported ELE's that are extensively described in this book. In the definition of palliative care is not only physical care mentioned, but also psychological, social and spiritual care is an important aspect. We should always try to prevent to start from our own convictions and assumptions about death and dying. I am convinced that this book will greatly contribute to the recognition of end-of-life experiences, that occur far more frequent than recently was known, and that as a result of these experiences in the terminal phase of life the fear of death can diminish or even disappear.
Pim van Lommel, cardiologist, NDE-researcher, author of 'Consciousness beyond Life'.